2025

I början av året som gick så avsade jag mig allt vad Svenska Dogue de Bordeaux klubben heter. Jag var en av dom som var med och ville driva rasen framåt och för dens överlevnad i Sverige.

Det var jag som proppsade på att alla aktiva kennlar bör få frågan om att vilja delta för rasen i vår nystartade klubb. Vi måste sammarbeta och tänka framåt för rasen - inte knuta näven i fickan bara för att man inte har samma åsikter som den som sitter bredvid. Vi är vuxna människor och vi älskar samma härliga ras - låt det så förbli. Men lyckan i klubben blev inte lång. Det blev något som jag inte kan stå bakom. Jag drivs av energin mina hundar ger mig - inte den energin som rasklubben tog och aldrig lämnade åter. 

När jag avsa mig mina uppdrag i klubben försvann även den människan jag förlitat mig på i många många år. Jag räknade henne som en av dom bästa, hon som jag pratade med varje dag, flera gånger om dagen. Det var en stor sorg för mig och fast det snart gått ett år sedan jag hörde ifrån henne, så tänker jag på henne och hennes man ofta. Det tog mig extremt hårt.

 I april får jag oväntat reda på att vår ena hane vi har bibehållen avelsrätt på har blivit avlivad - utan vär vetskap. Jag skickade ett sms:

 "...Hur mår Basse?🫶"

"Basse är död"

Sedan dess har det varit radiotystnad. 

Det går inte att nå paret och man är blockerad.

Tror inte Basse hade bott hos paret i mer än några enstaka veckor innan det börjades med foderbyten, mentaliteten var det fel på och x antal olika veterinärer pga rörelseapparaten osv osv... Redan då bad jag om att få köpa tillbaka den andra delen av hunden, så vi fick hem han igen. Men det fick vi inte. Istället hörde dom inte av sig alls. När vi varit i och i omnejd till deras hemstad har jag hört av mig vid flertalet tillfällen, i tid så vi kunde träffas - träffar som alltid blev avbokade - från deras sida, i sista sekund. Häslotester som bara flyttades på framtiden. Tävlingar som aldrig blev utförda. 

Tänk om jag inte skickat det där smset och frågat hur det var med han, hade jag någonsin fått veta? Eller hade jag fått det till mig vid nästa gång jag hade bokat in något jag önskar dom dyker upp på, men aldrig kommer till? 

Säljer man en hund med bibehållen avelsrätt så måste man tro på att hundägaren följer råden hen får, har en god kommunikation med uppfödaren och dyker upp på dom saker man gemensamt har bestämt. Det är bara få punkter av dom alla saker man skriver kontrakt på. 

Basse var ett stort hopp för vår framtida avelsarbete. Istället blev vi blåsta och Basse förlorade sitt liv. Det med att inte veta vad som hänt han - är hjärtskärande.

Jag har gråtit många många gånger över hans öde. 

Detta är en stor anledning varför vi valde att avstå det mesta under förra året och även in på detta. Man tappar lusten och tron på mänskligheten. 

Jag skulle inte tvivlat på min magkänsla.. och jag skulle ha lyssnat på Danne och Stella. 

"Snälla, sälj han inte till dom.." 

"Men det kommer bli bra, det måste det, jag har ju ändå så kvar avelsrätten.." Jovisst.. och dom pengarna lär man aldrig se igen, varken för hunden eller för utebliven avel. 

Jag är tom.

Jag kommer alltid stå i skuld till dig, världens bästa Bastian 💔

Gott nytt, gott slut. Vi blickar framåt mot ett 2026.
Jag önskar er alla ett friskt och lyckligt år,
där vi växer som människor och blir den bästa versionen av oss själva, till vår närhet och till våra djur. 
❤️