VI ÄR CHIEN COURAGE

Once upon a time, typ rätt så exakt i mitten av det ljuva 80 talet föddes jag. En bestämd liten dam som redan som liten gjorde lite som jag själv ville. Men det bästa jag visste var att sjunga.. och så djur förstås. Jag älskade alla djur. Precis ALLA! och ja, jag tror dom älskade mig lika mycket tillbaka.  Jag har haft en fantastisk uppväxt med katter, kaniner, höns, får, sommarhästar, en och annan iller och så många hundar. Det har varit allt från brukshundar som Schäfer, hundar som pappa använt i jakt som Springer Spaniel, Tax och så sista hunden mina föräldrar hade när jag bodde hemma var en liten Dvärg Schnauzer. Ja ni hör, jag är privilegierad att fått haft en uppväxt med så mycket djur runt omkring mig - varje dag!

Året var 2000, jag var 16 år och var i klostret i Taizé, Frankrike som konfirmations ledare för första gången. Det var i den lilla staden Lyon, inte långt i från klostret jag träffade på rasen Dogue de Bordeaux för första gången. Två stora hundar, alldeles gyllenbruna i färgen (ja, det var innan jag visste att rasen hette Dogue de Bordeaux och att färgen kallas röd..). Dom satt där utanför en liten boutique, helt cool lugna.  Jag hade aldrig sett något så majestätiskt! Jag kom så väl ihåg när jag stod och beundrade dessa stora djur på håll, den varma känslan jag hade i koppen. Det var kärlek vid första ögonkastet! När jag väl fick syn på någon som tycktes såg ut som ägaren till hundarna frågade jag på knackig engelska vad det var för någon slags ras. Mannen, hundägaren, kunde inte ett ord engelska utan bara skenade iväg i franska ord och jag fattade absolut ingenting. Tillslut fick jag han att skriva på en lapp namnet han redan hade sagt sisådär 100 gånger D-O-G-U-E D-E B-O-R-D-E-A-U-X, Dogue de Bordeaux! Men det enda jag hade hört han säga var typ "Dogwe blö blö blöö".
Året där på var jag tillbaka i samma by, det första jag letade upp var hörnet utanför butiken dom satt förra året. Hundarna alltså. Denna gången hade jag inte samma tur, men det var nog där jag bestämde mig att "en vacker dag ska jag ha en egen Dogue de Bordeaux". Eller en Dobbidoo som min pappa brukar säg.

Min första Dogue de Bordeaux kom till mig som foderhund. Chien Douceur Courage aka Kurre, King Kurre eller Tudde som Stella kallade han som liten. Från att ha varit lite (läs mycket) vilsen och inte funnit ro i något, kom han in i mitt liv och allt blev komplett i en handvändning. Jag & Kurre, Kurre & jag - vad behöver man mer än en hund, sin bästa vän, i ur och skur. Sida vid sida, i år in och år ut. Tänk att en hund, kunde få mig att landa! Men det är väl såklart nu i efterhand att det skulle jag väl förstått att det var "det" som fattades mig. Han visade sådan trygghet, sådan styrka, sådant mod. Han blev verkligen min själsfrände. 

Sedan dess har det gått många många år och det har tillkommit fler fantastiska hundar i vår familj. Och tyvärr lämnade min Kurre oss för ett par år sedan (går att läsa ett länge inlägg om det i Till Minne Av)  i en otrolig sorg och saknad. Det är än idag svårt att prata om honom, men jag tänker på han varje dag. 

Hans halsband hänger fortfarande kvar på min säng gavel i tron om att han inte ska glömma mig. 
För jag kommer aldrig glömma han - Min Courage. 

Nu kanske ni förstår varför jag ansökte om mitt kennelnamn "Chien Courage" för att hedra den bästa av dem bästa. Min räddning, mitt allt!


Kenneln drivs idag tillsammams med min man och dotter. Utan vårt gemensamma intresse och mål hade vi aldrig kunnat vara där vi är idag. Är så otroligt tacksam och stolt över vår lilla trio ♡♡♡