VI ÄR CHIEN COURAGE

En bestämd liten dam som redan från början gärna gick sin egen väg och gjorde saker lite på sitt eget vis. Jag hade tidigt starka åsikter, mycket vilja och ett hjärta som slog extra hårt för två saker i livet – att sjunga och djur. Framför allt djur. Alla djur. Precis ALLA!

Och ja, jag är ganska säker på att kärleken var ömsesidig. För det har alltid funnits något där – ett särskilt band, en självklarhet mellan mig och djuren omkring mig.

Jag är otroligt privilegierad som fått växa upp omgiven av djur varje dag. Min barndom bestod av katter, kaniner, höns, får, sommarhästar, någon enstaka iller och en lång rad fantastiska hundar. Det var allt från arbetande brukshundar som Schäfer till jakthundar som pappa använde – Springer Spaniel och Tax. Den sista hunden mina föräldrar hade medan jag fortfarande bodde hemma var en liten Dvärgschnauzer med stor personlighet.

Ja, ni hör ju – djuren var aldrig bara ett inslag i livet. De var livet. De fanns där varje dag och blev en självklar del av vem jag är.

Året var 2000. Jag var 16 år gammal.

Jag befann mig i klostret i Taizé i Frankrike som konfirmationsledare för första gången. Och det var i staden Lyon, som jag för första gången mötte rasen som senare skulle förändra mitt liv – Dogue de Bordeaux.

Där satt de. Två stora hundar, gyllenbruna i mina ögon (det här var långt innan jag visste att färgen faktiskt kallas röd och att rasen hette Dogue de Bordeaux). De satt utanför en liten boutique, fullständigt coola, lugna och självsäkra.

Jag hade aldrig sett något så majestätiskt.

Jag minns fortfarande känslan i kroppen när jag stod där på avstånd och bara tittade. Värmen. Lugnet. Fascinationen. Något inom mig bara visste.

Det var kärlek vid första ögonkastet.

När jag till slut fick syn på någon som verkade vara ägaren gick jag fram och frågade på min minst sagt knackiga engelska vad det var för ras. Problemet? Han kunde inte ett ord engelska. Istället svarade han med ett långt, passionerat flöde av franska ord – och jag förstod absolut ingenting.

Till slut lyckades jag få honom att skriva ner namnet på en lapp, efter att han säkert sagt det hundra gånger:

D-O-G-U-E D-E B-O-R-D-E-A-U-X.

Dogue de Bordeaux.

Men det enda jag själv hade uppfattat var ungefär: “Dogwe blö blö blöö…”

Året därpå var jag tillbaka i samma by. Och vet ni det första jag gjorde? Jag gick direkt till hörnet utanför butiken där hundarna hade suttit året innan.

Hundarna var inte där den gången.

Men det var nog just där och då som beslutet föddes på riktigt:

“En vacker dag ska jag ha en egen Dogue de Bordeaux.”

Eller en “Dobbidoo”, som min pappa fortfarande brukar säga.

Min första Dogue de Bordeaux kom till mig som foderhund.

Chien Douceur Courage – även känd som Kurre, King Kurre eller “Tudde”, som Stella kallade honom när hon var liten.

Och från att ha varit lite… vilsen i livet (okej, mycket vilsen ibland) och aldrig riktigt funnit ro någonstans, så kom han in i mitt liv – och allt föll på plats.

På riktigt.

Jag & Kurre. Kurre & jag.

Vad behöver man egentligen mer än sin bästa vän vid sin sida? En hund som följer dig genom livets alla väder – i ur och skur, genom skratt och tårar, år efter år.

Han fick mig att landa.

Och i efterhand känns det nästan självklart att det var just det jag saknat utan att förstå det själv.

Kurre bar på en sådan trygghet, ett sådant lugn, ett sådant mod och en enorm styrka. Han blev inte bara min hund – han blev min själsfrände.

Sedan dess har många år passerat och fler fantastiska hundar har blivit en del av vår familj. Men för ett par år sedan lämnade min älskade Kurre oss, och sorgen han lämnade efter sig går nästan inte att beskriva. (Det finns ett längre inlägg om honom under Till minne av.)

Det är fortfarande svårt att prata om honom utan att det gör ont.

Men jag tänker på honom ofta, näst intill varje dag.

Hans halsband hänger fortfarande kvar på min sänggavel, nästan som en stilla försäkran om att han inte ska glömma mig.

För jag kommer aldrig någonsin glömma honom.

Min Courage.

Och kanske förstår ni nu varför mitt kennelnamn fick bli “Chien Courage”.

Som en hyllning till den bästa av de bästa.

Min räddning. Min trygghet. Mitt allt.

Kenneln drivs idag tillsammans med min man och vår dotter. Utan vårt gemensamma intresse, vårt driv och våra gemensamma mål hade vi aldrig varit där vi är idag.

Jag är så otroligt stolt och tacksam över vår lilla trio ♡