Välkommen till världen Coco
Som det säkert inte undkommit någon så parades Bonbonetti i maj. Varför vi valde att att para henne såhär tidigt i mina ögon ( 6 månader senare än vad som är ok) var för att hon har sedan hon började löpa när hon var 7 månader, löp regelbundet vart 3 månad. Det har varit extremt jobbigt för henne hormonellt och att se sin hund vara nedstämd är inte roligt någonstans, snarare totalt hjärtskärande. Efter undersökningar och samtal med olika veterinärer så fanns det egentligen bara två val. Sterilisera henne eller para henne och hoppas på 1, det tar sig 2, att hennes löp tar och blir mer normala.
När tiden var kommen fick jag äran att låna en fantastik vacker hane, som jag tror kommer bli en av dom mest omtalade i utställnings sammanhang under de kommande åren De Frenchie Spirit Gigolo aka Bolek. Isabela som är ägare och uppfödare bakom Bolek är precis som jag en riktig hund entusiast. Hon har letat efter guldkornen till sin egen kennel, där hon avla med inställningen kvalitet och inte kvantitet. (Tänk om vi vore fler som tänkte så...).
Bonbonetti blev lyckligtvis dräktig, vilket jag är så tacksam för - att hon fast hennes många löp ändå så släpper ägg, vilket ofta uteblir när löpen ligger så tätt. Dock skulle det inte bli någon stor kull, två stycken stora blåsor syntes tydligt på ultraljudet. Jo jag vet att det kan bli fler, och att man ska inte lita på ett UL, men jag tror det är betydligt lättare för skickliga veterinärer att utskilja om det är 1 eller 2, jämfört när det är ett fotbollslag där inne.
Tiden gick och 5 dagar innan beräknad nedkomst, från ingenstans krystar Bonbonetti halvt ut en valp fram och bak som för en kort stund innan hon krystar till igen och vi kan hjälpa henne att få ut den. En stor fawnfärgad hane, utan sia fosterhinnor, med navelsträngen runt halsen och moderkakan framför huvudet. Han andades inte. Trots att jag gjorde allt som stod i min makt att försöka få igång den lilla valpen, så räckte inte det denna gången. Det är just vid sådana tillfällen jag funderar på att bara ge upp. Vad är det egentligen man håller på med? Man gör allt för att göra rätt, för djurens skull, ändå så blir det fel. Ja, jag vet att detta är livets gång MEN när det är ett litet liv, som inte ens fått chansen att leva livet.. att få bli älskad av alla oss och en längtande mor, ja då är det hårt!
Väl därefter får äntligen Bonbonetti sin valp. En liten brindle färgad tik. Kanske det absolut sötaste jag sett i hela mitt liv! Och med vilken kärlek Bonbonetti tar hand om sitt lilla barn, som om det var detta som var hennes kall. Helt självklart hela vägen. Bästa bästa Bonbonetti, vem skulle kunna tro något annat än att du skulle vara världsbäst. Vi såg bara som du tog dig an Bastian och Wishan släppte ner dig i valplådan bara en kort stund efter hennes kejsarsnitt för att hon säkerligen litade på att du skulle hjälpa henne. Inte annat att jag sitter här nu med tårar i ögonen när jag skriver detta. För att jag är så jäkla tacksam över att få ha Bonbonetti i våra liv, i vår familj.. och Quincie också så klart, och nu även lilla Chien Courage Coco.
